Soffläge

Sambon kom hem med bilen efter jobbet så att jag fick åka till min älskade pappa med den nya medicinen. källa: http://flickrcc.bluemountains.net/flickrCC/index.php Ville kolla till honom lite också eftersom jag har märkt att det blir sämre och sämre med demensen för varje dag. Vad blir det annat av att sitta på en köksstol hela dagarna? Pappa var på hyfsat humör men blir lite trött på oss som inte vill skjutsa honom hem. Att han redan är hemma vill han inte riktigt köpa. Men det hem han tänker på finns ju inte längre. Han vill ju till gården och människorna som den såg ut på 30- och 40 -talet och det är ju ganska långt ifrån hur det ser ut idag. För bo med min bror och svägerska och deras barn det vill han ju inte och det vore väl inte rättvist mot min svägerska att få svärfar "på halsen." Sedan tyckte han att jag var väl morgonpigg som var där redan fem på morgonen...

Väl hos pappa är det ju alltid massor av saker som bör göras. Han hade inte så mycket mat så jag kokade lite torsk och gjorde sås till, bäddade sängen som var helt utan lakan och dammsög golvet, vattnade blommorna och spelade lite kort med pappa. Den här gången hade jag tur med korten och vann... Sedan var jag tvungen och kolla hur han såg ut på kroppen för bredvid ögat var han rejält blå. Det visade sig att han var blå på bröstet också så tydligen har han ramlat någonstans... hans balans blir sämre och sämre. Speciellt som han rör så lite på sig numera. Hur kul är det då att veta att han går omkring och ramlar hemma utan att ha något trygghetslarm och helt ensam mellan kl 19.00 och 8.30 på morgonen? Att skaffa ett trygghetslarm är nog inte heller någon idé för han skulle inte komma ihåg hur man använder det. Jag fick kontakt på kommunen i eftermiddags och hoppas på att bostadssamordnaren ringer mig i morgon för min pappa behöver ett boende snarast! Det är väl tur att jag inte har allt för många läsare på denna blogg för jag är nog lite enformig just nu och det mesta snurrar kring pappa men... det är ju det allra viktigaste i mitt liv just nu. Tur att jag har en fantastiskt förstående och omtänksam sambo! Han är verkligen något extra!

Nu är all min ork helt bortblåst och det är kanske inte så konstigt. Nu vet jag i alla fall att pappa har mat i frysen och lakan i sängen och att han inte somnade över köksbordet i eftermiddag i alla fall.