Berättarkväll

Har en person i min omgivning som är väldigt aktiv inom detta med muntligt berättade och jag har ofta tänkt att jag borde vara med på någon berättarkväll. Men det har aldrig blivit av... lat och bekväm är man tyvärr allt för ofta. Men ikväll, efter den här sköna och lugna veckan, så kände jag att nu var det dags. Efter en snabb middag och ett telefonsamtal med en av mina bästa vänner så kastade jag mig iväg. Lite nervöst är det ju alltid när man ska göra något ensam. Jag visst ju att det skulle bli avbrott för fika. Hittar man någon man kan prata lite med? Blir det stelt och konstigt, kräver de att alla ska berätta något? Men jag hittade en plats lite undanskymt och satte mig ner och lyssnade. Personen jag känner inledde kvällen med en rolig historia när hon skulle till jobbet en morgon och inte fick upp någon bildörr. Sedan var det två unga berättare, yngsta tjejen var bara 15 år. Så roligt att det var människor i så olika åldrar där. Måste nog erkänna att jag hade fördomar att det mest var äldre människor som var med på dessa kvällar men där fick jag fel. Roligt! Det som var allra häftigast med denna kväll var alla möten människor emellan. Där var de unga grabbarna som skrivit en sång om magasinshusen som fanns i staden för länge sedan och det visar sig att en gammal dam som sitter i publiken har jobbat i dessa hus. Hon spontanberättar lite om hur det var och det höjer ju kvalitén på kvällen massor. På fikat sedan så sätter sig hon och pratar med dessa grabbar. I vårt åldersindelade samhälle skulle de aldrig prata med varandra annars men här fanns ett forum där både de unga killarna och den gamla damen hade utbyte av varandra. Sådant borde det finnas mera av!

I dag var sista dagen på kursen och kursledaren hade fortfarande sin "besserwisser"-attityd i förmiddags. Så ställer han en fråga och jag får syn på svaret i den handbok han själv skrivit så jag ger svaret med lite egna ord. "Nej, ni är helt fel ute säger han och sedan säger han exakt samma sak som jag precis sagt. Flera i lokalen reagerar "Men det var ju det hon sa" och jag också och kan inte hålla tyst längre utan rev i från. "Men det kan ju inte vara så att något som jag säger kan vara rätt för du måste ju alltid ha rätt själv"... Han backade och när vi fikade så bad han om ursäkt och tyckte att det var bra att jag rivit i från och sedan taggade han ner massor. Han gav oss rätt när vi svarade och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans. Det känner jag mig nöjd med! Fick beröm av kurskamraterna också! Han behövde tydligen bara att någon vågade ställa sig upp mot honom. Nu har jag ytterligare ett kursintyg att sätta upp på väggen på jobbet. Känns riktigt bra för det är en kurs som jag tror att jag kommer ha stor användning av!