M kommer nog om en halvtimme!

Jaha, nu har pappa flyttat till äldreboendet... kändes jättekonstigt att gå omkring i pappas hus i går eftermiddag och tömma kylskåpet och ta ut soporna och veta att han nog inte kommer att bo där mera i sitt liv. När brorsan kom och hämtade honom på morgonen misstänkte pappa nog vad som var på gång för han frågade brorsan flera gånger om vi skulle dumpa honom på hemmet nu. "Nej, vi ska prova att du ska bo där". sa brorsan. "Men det tror jag inte att jag vill!" sa pappa men han följde med ändå och det gick bra när brorsan åkte därifrån.

När jag var ner med mediciner och de sista kläderna på eftermiddagen så fick jag höra att han gick och frågade när jag skulle komma och hämta honom mest hela tiden....jobbigt att höra! Det gjorde ont i hjärtat och om det bara hade funnits möjlighet hade jag väl hämtat honom och tagit med mig honom hem och flyttat dit. Så kändes det väl just då men det är ju bara att inse att det inte skulle gå. Jag måste ju jobba också... och sambon står nog inte ut med att bo med min gamla dementa pappa som inte alltid är så rolig att ha att göra med numera... dessutom skulle jag väl helt få ge upp mig själv då och det vet jag ju att det inte fungerar...

Eftermiddagen spenderade jag i pappas hus och plockade ur kylskåp och städade toaletten och ringde alla som behövde veta att pappa flyttat. Det tog lång tid för det är så sällan jag pratar med mina fastrar och farbröder, min moster och pappas äldsta vänner. Men nu vet de i alla fall att han flyttat och jag hoppas att de hälsar på honom någon gång i bland i alla fall när han väl kommit in sig och kanske känner sig lite tryggare där.

Jag ringde när jag kom hem i går kväll och kollade hur det gick och han fortsatte väl fråga resten av dagen när jag skulle komma och hämta honom. "Hon kommer nog om en halvtimme!" körde han med efter ett tag när han märkte att jag inte kom. Men de hade lirkat och försökt lista ut hur lång stund de kunde säga att han skulle stanna och det var ok. "Men nu kan du väl stanna och äta middag? ""Ja, nu är det snart kvällsfika så du kan väl stanna tills dess?"" Nu är det ju mörkt ute och bussarna har slutat gått kanske du kan sova kvar här i natt då?" Ja, han hade gått med på det också men ändå undrat: När kommer M och hämtar mig då? Inte brorsan som skjutsade dit honom eller min andre bror utan det är jag som ska komma... så har det alltid varit att han förlitar sig till 100% på mig. Det känns ju både bra och mindre bra... längst bak i huvudet surrar också den där tanken: "Gjorde vi rätt nu?" Ibland är han ju så väldigt klar. Jag träffade på en granntant till pappa igår också så jag stannade och pratade med henne. Hennes man blev också väldigt dement och när hon beskrev hur han var innan han flyttade var det ju långt ifrån pappas tillstånd. Han har ju stunder när han är hyfsat klar och även om man inte kan resonera med honom på samma sätt som tidigare så känns det ju som han är lite med ibland. Men han bor ensam och har ingen fru som kan ta hand om honom (och det är väl tur höll jag på säga för mamma hade nog av gamlingar och andra människor att ta hand om i sina dagar) så ensamheten blir ju så påtaglig och försämrar demensen hela tiden för att han får så lite stimulans. Bara att få höra att de tittat på nyheterna tillsammans på TV igår gör jag att jag blir glad. Själv har han ju inte kommit sig för att slå på TVn hemma och har inte längre koll vilken tid det är nyheter eller vad klockan egentligen är....

Tror att detta kan bli bra bara han kommer till ro där och känner sig mera hemma!