Nyss hemkommen från 37 års kalas. Det var sambons kusin som fyllde år. Trevligt att träffa släkten lite. Inte min släkt egentligen men det känns lite så ändå. När vi var på väg att bryta upp kom en vän till familjen fram till mig och frågade hur det gick för pappa med sådär väldigt mild och omtänksam röst. Jag började nästan stortjuta.... tårarna rann efter kinderna och jag fick jobba hårt för att behärska mig. Ville ju inte storgråta på ett födelsedagskalas. Men när de övriga gått hem och det bara var sambons kusin och jag kvar fick jag prata av mig lite. Ringde min egen kusin innan vi gick också så jag fick prata med henne också. Jag har stort behov av att prata just nu och det är kanske inte så konstigt.
Även om jag vet att det inte skulle ha gått att ha pappa boende hemma mycket längre och att han hade dålig livskvalité även där han bodde förut så känner jag mig som en stor svikare som inte åker till honom när han frågar efter mig hela tiden. Jag pratade en lång stund med sköterskan på boendet idag och hon är helt fantastisk. Men hon berättade ju att pappa frågade om jag hade glömt bort honom och det gör ju så ont att jag nästan går sönder. De försäkrade ju naturligtvis att barn inte glömmer sina föräldrar men ändå...vi får verkligen hoppas att detta mattas av så småningom för att ha honom gående såhär och fråga efter när jag kommer och hämtar honom hela tiden klarar jag inte riktigt av.
Sköterskan pratade om hur det kommer att bli bättre för honom när han blir sämre men det kan bli jobbigare för oss när han inte ens känner igen oss längre. Men den dagen den sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar