Jag har hemlängtan...

Nu har jag pratat med pappa i telefon. Det var en dämpad man som kändes lite deprimerad. Jobbigt att höra och det är bara att hoppas att det blir bättre så småningom. Naturligtvis sa han att han trodde att jag glömt bort honom och det är väl för att få mig att ha lte dåligt samvete... och det har jag. Är orolig för att han aldrig ska komma tillrätta där...men jag får väl ge det en månad i alla fall. Sedan är det ju som storebror sa i går att han var ju inte glad hemma heller. Kan man inte jobba och göra rätt för sig har man inget människovärde... så ser det ut i pappas värld. Hemma kände han sig ju inte där han bodde tidigare heller så det största jobbet är väl att få mig att inse att jag inte kan göra något för att göra det bättre och att jag har gjort allt jag gjort för pappas bästa. Men det ska bli skönt när jag får börja hälsa på honom. Det kan behövas sa pappa... ett besök alltså. Har lite svårt att inse att det ska vara bra för honom att jag INTE kommer och hälsar på.

Tyvärr blir väl även jag lite deprimerad av detta och allt annat runt omkring känns fel också... men förhoppningsvis känns det bättre i morgon!