Roligt jobb

Att jobba som lärare är oftast väldigt roligt. Det som brukar ställer till det för mig är att jag inte känner att jag räcker till och kan ge allt jag vill ge. Men det vi håller på med på jobbet just nu är riktigt skoj. Vi har frilagt oss lärare och fritidspersonal och resurspersoner har hand om klassen från halv tio på dagarna. Sedan sitter vi med med våra mentorselever och går igenom målen för år 2. Vi har brutit ner dem utifrån målen i årskurs 3. Vad behöver man lägst kunna i årskurs 2 för att ha möjlighet att nå målen i årskurs 3? Sedan har vi använt oss av ett annat IUP materials benämningar. O för att eleven är osäker, P för att eleven är på god väg att kunna och K för att eleven kan. Sedan har vi praktiska övningar och dessutom observerar man olika saker i klassrummet och sedan träffar vi varje elev enskilt och resonerar tillsammans kring vad eleven kan och behöver träna på. Redan när de går i ettan är de förvånansvärt ärliga och funderar verkligen över om de kan eller inte kan det vi pratar om. Eleven bedömer sig själv med OPK och jag som lärare sätter det jag tycker efter att ha samtalat kring det. Vi träffas först i början av läsåret och sedan gör vi uppföljning i början av vårterminen. Efter varje samtal träffar eleven och jag föräldrarna och delger dem resultatet och så resonerar vi kring mål för just den eleven. Finns behov skriver vi åtgärdsprogram. I slutet av vårterminen får föräldrarna ett omdöme som vi redan tidigare tittat på och resonerat kring möjligheterna för att nå målen.

Det som är mest fascinerande med detta arbetssätt är vad fort det går för eleverna att lära sig något när de blir mer medvetna om vad de behöver lära sig. Dessa uppföljningssamtal är hur roliga som helst. Alla utvecklas ju även om det går olika fort för oss. Det finns alltid möjligheter att få visa för eleverna att de lärt sig nya saker och visa vad mycket de kan! Om man dessutom sätter upp sociala mål för dem händer det oftast saker där också. Det gäller att ha fingertoppskänsla och inte kräva för mycket men med ett positivt förhållningssätt så är detta väldigt belönande för både elever och pedagoger. Så just nu har jag guldläge på jobbet. Jag får sitta och tala om för varje elev vad duktiga de är och se dem växa inför mina ögon. Förra terminen hade vi ett gäng killar som hittade på en massa tok när de var tillsammans. Fina killar alla tre men tillsammans blev de kaxiga och kunde vara otrevliga mot till exempel vikarier. (Oss ordinarie visste de att det inte var någon idé att ge sig på...) En av dem är min mentorselev och vi pratade tillsammans med hans pappa att det inte riktigt stämde med min bild av honom och hur viktigt det var att stå emot grupptryck och inte hänga på saker som man inte ville göra. Pappan tog det på allvar och pratade med pojken hemma och... det var som att vända på en hand. I dag fick jag tillfället att tala om för honom vad stolt jag är för honom och vad duktig han har varit. Guldjobb, eller hur?