Bra botemedel mot självömkan

Telefonen ringde, jag kollade vem det var och gruvade mig lite för att svara... En väldigt ensam och olycklig person ringde. En släkting till mig som försökt nå min pappa men inte fått något svar...
Jag förklarade att kontakten ofta var ur telefonen. Om det är han själv som gör det eller damen som gärna promenerar omkring i alla lägenheter och tar med sig grejer ibland eller någon annan spelar väl ingen roll men ofta när jag kommer dit är inte jacket i. Vi pratade lite om att pappa inte riktigt har någon plats där han känner sig hemma längre och att det är svårt för honom att må bra på ett sådant boende som han är nu. Men att det inte finns någon annanstans som skulle fungera bättre heller. Det är det plågsamma svaret.

Sedan satte hon i gång sin triad om hur ensam hon är och hur dåligt hon mår. Hennes släktingar orkar tyvärr inte med henne längre och det kan väl jag tycka är tragiskt att man inte fortsätter att titta till henne någon gång nu eller då i alla fall. Men jag förstår samtidigt att hon tar massor av energi av dem. När hon gått på om sig själv och sina släktingar ett tag skulle hon börja, som pappa skulle säga, ömka mig. Det vill säga tala om för mig hur synd det var om mig och att den här förkylningen kunde bli allvarlig. Snacka om bra sätt att få mig att sluta tycka synd om mig själv! Genast talade jag om för henne att det var ju bara en förkylning och att jag snart var på benen igen. Så nu är min stund av självömkan över och jag ska fokusera på att bli bättre och få febern ur kroppen. Jag tror att det vänder ikväll!