Hemskt!

Nej, att hålla tummen hjälpte inte!!! Jag kom till pappas boende och träffade på sköterskan och några av personalen utomhus. Sköterskan sa att hon precis tänkt att hon måste ringa mig och tala om att pappa fortfarande hade massor av ångest och inte kunde sova på nätterna. Han är orolig hela tiden och kan inte sitta still ens när han äter eller fikar. Så doktorn hade ordinerat sobril över helgen för att hålla värsta ångesten i schack... Tänk om jag inte träffat dem där utanför utan bara kommit in och träffat honom utan att de berättat att han inte mådde så bra och åt sobril. Tror att jag hade brutit ihop ännu mera. Det var hemskt att se honom! Han sluddrade när han pratade och var alldeles dimmig. Han luktade illa och det brukar inte pappa göra... inte på det där sättet i alla fall, och såg verkligen ut som en gammal och sjuk man. Riktigt vidrigt var det så när han somnade till gick jag ut i dagrummet och träffade sköterskan och började stortjuta. Vi har gjort allt vi kunnat för att kunna ta hand om pappa på bästa sätt och det började så bra och så blir det bara fel allting. Usch vad det känns hemskt! De har satt in medicinen som vi plockade bort för att vi inte trodde den hade någon effekt men det tar ju cirka 10 dagar innan den börjar verka... så i helgen är det väl bara att försöka stå ut! När jag kom så somnade pappa ganska snart och det är väl skönt att han kan slappna av när jag kommer men det är svårt med samvetet när jag vet att det blir så...

Jag ska ringa dit nu och höra hur han mår och är han väldigt orolig åker jag dit och sitter där tills han kvällsfikat och lagt sig för att sova. Sambon får klara sig själv i sådana fall! Jag inser ju att jag inte kan sitta där varje kväll men nu under en period behöver han sällskap för att bli lugn.